Då var väl denna tid kommen, även för mig. Även om jag inte var beredd på att ålderns tecken skulle märka mig så pass tidigt så är det samtidigt inte märkligt, ingen sensation att en man i fyrtioårsåldern som jag börjat tappa sitt hår och att drömmarna om en hårtransplantation växer sig starkare för varje hår som väljer att lämna sin plats på mitt huvud. Jag ville inte vara här, men nu är jag det. Visserligen har jag valet att låta ålderns tecken få stryka sina penseldrag och sudda ut den gamla fasaden. På med rynkor, av med hår. Men jag är inte riktigt bekväm med den tanken, det liksom skaver inuti när jag betraktar denna unga man som över en natt förvandlats till en äldre herre. Jag är inte min spegelbild, men min spegelbild är ju någonstans uppfattningen om mig. Det är därför jag nu börjat fundera på hur det skulle vara om man helt enkelt tog och backade upp bandet med en hårtransplantation Rynkorna stör mig inte på samma sätt, de har jag förvärvat i mina dagar. Men håret vill jag inte bli av med om jag själv kan hjälpa det.
Detta låter lätt som ett försvarstal inför min möjliga hårtransplantation och visst finns det en sanning i det. Jag behöver försvara mitt val, för mig själv och för de andra som påverkas i min omgivning. Det är inte gratis med en hårtransplantation och min familj kommer att märka av kostnaden. Är det då rätt av mig att vilja lägga våra gemensamma pengar på att tillfredsställa mina egna behov. Är mitt utseende viktigare än fler leksaker till mina barn eller restaurangbesök med min fru.
Jag vet inte, därför måste jag få försvara denna egoism, om det nu är vad det är frågan om. För är det egoistiskt i dess rätta bemärkelse att må bra när man ser bra ut och tvärtom, må dåligt när man ser sämre ut? Jag har inte tagit upp mina tankar om en eventuell hårtransplantation med min fru än utan jag vässar mina argument tillsammans med er, vänliga läsare som med största sannolikhet har tänkvärda åsikter om detta ämne. En hårtransplantation skulle kosta mig och min familj några tusenlappar per månad uppdelat på ett år. Jag vet precis vad jag skulle få för de pengarna, självförtroendet tillbaka, och jag tänker mig att min familj skulle få en mer välmående man och far. I min värld är det en done-deal, kan inte bli bättre. För visst vill vi ju alla att familjemedlemmarna ska må bra. Hade det gällt min fru, det vill säga om hon av någon anledning var i behov av en hårtransplantation så skulle jag givetvis stötta henne i det, kosta vad det kosta ville, så länge hon mår bra i sig själv. Det är från hjärtat, helt sant, men jag vet inte om det är mycket till argument för min del eftersom att det bara handlar om mig i denna fråga. Jag hoppas på feedback och att jag så snart som möjligt kan lägga fram förslaget för min familj.
December 26th, 2011 
admin 
